En förkärlek för svart

Igår somnade mormor in. Jag saknar henne redan så mycket att jag inte finner några ord. Tomhet

I lördags fick jag ett samtal, ett sånt där samtal som man aldrig vill ska komma. Min mamma ringde och meddelade att mormor höll på att somna in för gott. Självklart tog jag flyget upp på söndagen och fick spendera en helt fantastisk dag med mamma och mormor. Älskade mormor slumrade mestadels av tiden, men jag och mamma turades om att läsa högt för henne och jag bakade kanelbullar som fyllde lägenheten med mysig doft. Titt som tätt vaknade mormor till, ibland till synes omedveten om omgivingen och ibland med klarvakna ögon. Under en sådan stund fick jag ett minne som jag kommer att bära med mig och vårda ömt resten av livet: Jag kysser mormor på kinden, flera gånger eftersom jag inte riktigt kan sluta när jag inte vet hur många chanser till kyssar jag får framöver, och säger att hon är världens bästa mormor och att jag älskar henne. Mormor vänder ansiktet mot mig och tittar på mig med pigga, stora gråblå ögon - de där ögonen vars glitter inga andra kan mäta sig med - och fyrar av ett stort leende och skrattar varmt och gott. Och jag såg att hon visste vem jag var, att jag var där och hon såg min kärlek och jag såg hennes. Min älskade, finaste Mormor.

(hon kämpar för övrigt fortfarande på, vi är jäkligt envisa i min släkt!)

Här är en text jag skrev om mormor i april i år: 

"Den här gången har jag med mig ett paket till en mycket speciell person, nämligen min fantastiska mormor som fyllde hela 94 år i veckan. Min mormor är min största inspirationskälla i livet, min främsta förebild och en av de människor jag hyser mest respekt och kärlek för i hela världen. Då min morfar valde att dö när min mamma och hennes syskon var väldigt små tog mormor över hans företag och uppfostrade 3 barn alldeles själv. Och nu snackar vi 40-talet på landsbygden, det fanns inga dagis eller annat som underlättade för ensamstående kvinnor.

Jag kan tänka mig att man i en sådan situation ställs inför två val: att ge efter för sorgen, lägga sig ned och ge upp eller gå vidare på ren vilja, att kämpa. Tyvärr har jag träffat på, och hört talas om, alldeles för många människor som genom att bara "gå vidare" förträngt så mycket känslor att de blivit kalla, likgiltiga och hårda. Där sorg och uppgivenhet blivit bitterhet. Men min modiga mormor kämpade och byggde upp ett liv för sig och sina barn, utan att tappa ett uns av sin värme och glädje. Hos mormor finns aldrig griniga dagar, inte heller är något omöjligt. Hos mormor finns bara kärlek. Och sjukt mycket jävlar anamma!!"

Mormor och jag, hösten- 09

Åh, vilken helg! Söta syster på middag i fredags och sedan bio: Woody Allens nyaste: Du kommer att möta en lång mörk främling. Jättebra trots lite av avhugget slut!

På lördagen mötte jag och maken upp våra vänner Gustaf och Cornelia på stan och strosade runt en bra stund innan  det var dags för en liten vin&öl-paus i Gamla stan. Där tittade även min gymnasiekompis Anders förbi eftersom han var i stan över helgen. Vi drog sedan vidare till Sonjas Grek för god middag och ännu mera vin. Tiden sprang iväg mer än lovligt fort, vilket resulterade i paniktaxi till Mariatorget för att hinna med min bästa Saras spelning. Det blev även där lite mer vin. Efter spelningen (som var gudomligt bra, jag har utan tvekan världens mest talangfulla musiker till vän!) drog hela gänget ner till Rocks för en massa shotande, dans och allmänt svinigt leverne. Sved lite att kolla på kontostatusen igår, men det var det ändå värt. Vi är så sällan ute så då får man se till att göra det ordentligt när det väl blir av!

Avslutade sedan helgen med att fika med svärsyster och sedan somna i soffan kl 19. Jag är fortarande trött och är hemskt glad att jag är ledig idag haha!

(ska försöka ragga upp några bilder då jag inte hade min kamera med mig. Jag utlovar bättring på den fronten)

Efter att ha slutat sent hela veckan har jag idag haft en välbehövlig 8 - 15-dag. Funderade på att ta tillvara på dagen och göra något vettigt, men kom fram till at det mest vettiga just nu är att bara åka hem och ta det lugnt. Och jag måste även erkänna att min nygamla besatthet av Ally McBeal gjorde att det var extra gött att komma hem till soffan.

Jag hade helt glömt bort att serien någonsin existerat tills jag snubblade över den av en slump och oj, så glad jag blev! Jag älskade verkligen Ally McBeal när jag var liten. Jag kom ihåg att jag tyckte att det var så skönt med ett program där alla inte var så förbannat glada och lyckliga hela tiden. Där det var okej att vara lite galen på ett charmigt vis. Det var skönt, för jag kunde aldrig riktigt identifiera mig med alla andra 11-åringar som bekymmerslöst tittade på Sabrina tonårshäxan dagarna i ända. Jag var aldrig riktigt glad eller bekymmersfri. Men stundtals charmig ändå.

Jag märker när jag missat för mycket dagsljus. När jag bara rört mig i butikens artificiella lysrörssken. När det är mörkt påväg till jobbet och mörkt påväg hem. Då kommer Den Stora Tröttheten över mig. Den lägger sig som en åskfylld himmel över mig, ni vet som de där timmarna innan en storm då trycket är så stort att det nästan är förlamande. Då luften är så tung att det knappt går att andas. Den tröttheten. Fast nu utan blixtrar och dunder, utan utlopp. Bara en enda lång trötthet. Därför gillar jag fönster, många och stora som släpper in mycket ljus. Helst ska de även prydas med katter, blommor och handgjorda skulpturer från resor långtbort.

Den här helgen har (förutom jobb) gått i filmens tecken. Först tog jag med mig hjärtat på bio i lördags och såg Saw 7 i 3D och igår blev det bio med Therese då Sofia Coppolas nya film Somewhere stod på schemat. Båda filmerna måste dock beskrivas som något av en besvikelse.

Saw 7 hade jag i och för sig inte alltför höga förväntningar på, men blev ändå besviken över den totala brist på spänning. Hela filmen gick mer eller mindre (läs mer) ut på att visa upp coola dödscener, och när filmen var slut kunde jag inte komma på namnet på en endaste karraktär och det är illa! Känner man inga som helst sympatier eller aggressioner med eller mot karraktärer så bryr man sig inte heller ett skit om hur de dör. Även om de dör i 3D.

Jag gillar verkligen Sofia Coppola. Jag gillar hur hon, som få andra regissörer, kan väcka känsla i det vardagliga. Hur hon klarar att förmedla budskap utan överdrivna intriger och actionscener. Och jag vill verkligen gilla Somewhere. Återigen är det tydligt att hon vill förmedla känslan av att vara ensammen i ett rum fullt av människor, och jag känner med det. Jag kan relatera till det. Men den här gången når det inte ända fram. Jättebra skådespelarinsatser, intressant miljö, ett bra budskap - men det måste ändå hända någonting! Nu blev det mest bara långsamt...

Min frånvaro kan inte förklaras med annat än att jag fått ett av mina sporadiskt förekommande osociala ryck. Ryck då jag får panik av tanken på att att någon överhuvudtaget vet någonting om mig eller vet hur jag kan nås. Jag slår av mobilen och njuter av att bara vara jag. Oberoende av andra. Ibland kommer sig sådana ryck även av att jag inte njuter av att vara jag, men även då trivs jag bäst av att muttra i min ensamhet. Fast nu är jag inte ensam och då blir ensamheten inte längre ett lika självklart val. Jäkla älskling, muttrar jag, du mördar min poetiska ådra

Kaoslördag och jag anser att hälften av dagens kunder borde skickas på uppfostringsanstalt PRONTO! Men nej nej, jag måste le och sedan låta David massera bort min spänningshuvudvärk och mina muskelknutar som är så stora av de knakar när man knådar dem.  Jag är sjukt less på folk och är så nära att ge någon en fet höger nu. Vi ska ha filmkväll med goda vänner alldeles snart. Gärna nått med mycket blod tycker jag...

Jag är 24 år och har en ytterst ordinär medelklassinkomst, det vill säga inte nått att hänga i julgranen men som inte heller tvingar mig på att leva på Euroshoppers snabbnudlar. Inte heller har jag några barn som hänger mig i hasorna och pockar efter ekonomisk uppmärksamhet. Make har jag, men ekonomiskt sett är det nog bara en fördel. Han är ju inte så överdrivet dyr i drift min karl. Det är väl nu jag borde Leva? Göra, se, uppleva allt som finns? Istället sitter jag hemma på mina lediga dagar och odlar bekymmersrynkor över alla ören som jag inte lyckas spara. Grimagerar illa varje gång jag drar bankkortet på Konsum. Det är ju så mycket som ska införskaffas i framtiden. Hus, barn, bil, eventuella vidare studier och sen en jäkla buffert på det.

Hur lyckas folk få ihop detta pussel, dessa pengar? Består halva landet av lyckostar som i största hemlighet vunnit 5 miljoner var på Triss? (Själv vågar jag aldrig spela på triss. Risken att man förlorar hela 25 kronor känns för stor.)

Så därför odlar jag mina bekymmersrynkor som med den här takten utan tvekan kommer att orsaka akuta botoxinsprutningar innan jag fyller 30, och Milda Matilda så dyrt det kommer att bli! Men ibland slår det mig; jag är 24 år och är det inte nu jag borde Leva?

 

Ibland är det svårt att veta. Vad som är rätt. Vad som är smart. Möjligheter och Konsekvenser. Konsekvenser till möjligheter? Hur planera in framtid i nuet och förändra nuet till en meningsfull framtid? Det är inte lätt att spela tetris med livet.

Och jag ritar tankekartor med olika färgteman över förvirrade meningar i huvudet för jag vet inte hur man gör när man tänker med hjärtat. Men när alla tankar övertänks till den grad att man förkastar idéer och förhoppningar innan de ens fått yttrats högt, vad kan komma ur det? När hjärnan är rädd och hjärtat ännu räddare och ingen lösning är optimal - vad gör man då? Skräckparalys har aldrig gjort någon någonting gott.

Jag i Gamla stan, fotat av hjärtat

I sann förkärlek för svart-anda omfamnar och välkomnar jag hösten. Tänder ljus, kryper in i filtar, filosoferar och drömmer. Anammar lugnet i fallande löv och drömmer om hus långt bort från stressen. Drömmer om framtid och familj, om passion och punchveranda. Det är något speciellt med ljus...

Häromdagen var min chef på möte med en massa andra butikschefer, däribland min gamla. Nya chefen berättade för mig att gamla hade frågat hur det går för mig, varpå hon hade svarat att "det går bra, men att jag är lite tyst". Jaha, sa jag lite ställd. Lite tyst? Vad var syftet med att nya chefen berättade detta? Var det ett konstaterande eller var det kritik? Fast egentligen bryr mig inte så mycket, jag har nämnligen alltid tyckt att det är betydligt viktigare att lyssna på varandra än att skrika högst.

Det är viktigt att ta vara på sina vänner. Att ta sig tid och råd att hälsa på, att umgås eller bara ringa och höra hur det står till (istället för att bara trycka på "gilla" på facebookstatusen). Att fortsätta vara en del av varandras vardagsliv, att leta sig in under ytan av alla bloggtexter och glada bilder i digitalt format.

I helgen åkte jag och hjärtat iväg till Västerås för att hälsa på finaste Malin, Robert och lille Walter. Vi har pratat, sjungit, skrattat, skämtat (högst politisk inkorrekt, sådär som man kan göra när man känner varandra riktigt väl), myst, fikat och druckit vin. Det var en sån där helg som gör än att man kommer tillbaka med tusen gånger mer energi, jag älskar det!

Ända sedan jag såg Jennie Abrahamsson live på Storsjöyran i somras har jag varit besatt. Spotify har gått varm av fina Jennie-låtar på repeat och jag har ibland hittat på ursäkter att slösurfa bara för att få sitta och lyssna på henne. Här är hennes vackra låt Åträsk, som handlar om att lämna en Norrlänsk småstag för Stockholm, framförd live:

Går det att klä sig sött trots sin förkärlek för svart? Jajjemensan, i denna söta klänning med fina vackra detaljer från Odd Molly!